Och så var de just på gränsen till att kyssa varandra mest hela tiden. Det fanns en spänning i ovetandet. De såg varandra djupt in i ögonen, de skrattade kramandes, de lade händerna runt varandras midjor lite blygsamt. Tiden stannade otaligt många gånger men de höll sig på ett litet avstånd som behöll den oskyldiga stämningen som innehöll så mycket mer än så. Men så skulle de sova den där natten och det var som skrivet att de skulle lägga sig bredvid varandra. Inte kunde de väl då hålla sig ifrån att undersöka den där spänningen som legat och retats under hela dagen. Så de kysstes. Och de kysstes mer och mer. Spänningen låg kvar för att de båda förstod att det fanns mer att hämta än fysisk kontakt. Det fanns ett band där, någon slags form utav kommunikation som förde dem samman. Det var kärlek, och satan så fint det var.